Hejdå Stockholm

Min cykel har varit min trogna följeslagare ända från aprill tills idag och jag har sannerligen älskat att kunna transportera mig själv utan att behöva trängas på deverse tunnelbanor och bussar.

Taket i gamla stan var länge ett favorittillhåll där det har ätits, pratats, druckits och fröjdas en hel del.

Promenader i Rosendals trädgårdar har det blivit lite dåligt med på sista tiden. Dock vill jag minnas denna dag med Fredrik som en av de finaste höstdagarna någonsin.

Något jag nästan hade glömt bort men som jag är himla nöjd med är min tid på Kulturama. Där hade jag världens bästa lärare Anna som var en helt fantastisk fotokonstnär som enbart arbetade med storbildsformat. Hon var jätteknäpp och jättebra och jag kommer nog aldrig att sluta inspireras av henne. Jag hoppas att kreativiteten ska komma tillbaka så fort jag inte bor i hufvudstaden och då kanske återuppta mitt fotoprojekt med de små rummen, de gamla kamerorna och allt som har men analogt foto att göra som jag i grund och botten älskar så villkorslöst.

Jag kommer sakna den här staden. Jag kommer sakna debasers dansgolv där jag varit nykär och fuldansat. Jag kommer sakna att kunna ta vad jag vill, köpa vad jag vill och att ha ett ordnat liv med jobb och ett hem där man bott in sig i.

Stockholm har gett mig världens finaste arbetskamrater, motivationen till sjuksköterskestudierna tillbaka, en fin tid i livet med min fina sambo och följeslagare , 67802970 klänningar samt perspektiv. Perspektiv över att allt är vänskap är förgänglig, att inget blir som man tror, att jag inte är en stadsmänniska, att det är tråkigt att hyra i andra hand och att det är dags för nya äventyr.

Hejdå Stockholm.

Hej norrlands södra kust.

Kudde, dalmål och äldrevårdsdebatten.

Kudde är Fredriks favoritord när det kommer till att göra sig rolig på min dialekt. Mitt dalmål är väl maskerat av diverse dialekter jag snappat upp av all runtflyttning i min barndom och mina rikssvenska föräldrar. Men trots allt så är dalmålet själva fundamentet i mitt språk.

Igår hittade jag just en kudde, en förtjusande sådan, på Myrornas på Fridhemsplan innan jag arbetade mitt sista pass på jobbet. Jag hade sorgrävar i maggropen, tanterna hulkade och grät, anhöriga försökte ha mig kvar, kollegorna gav mig uppskattning, kramar och en helfin present. Trots att det har varit mycket möda och slit, så är jag så himla glad över att jag har fått arbeta på ett sådant förtjusande sjukhem där jag verkligen fått det bekräftat att mitt sätt att se på omvårdnad och människor är rätt. Speciellt i dessa Caremafärgade tider så är jag stolt över att få arbeta på en avdelning där alla i grund och botten bryr sig om sitt arbete, där man förstår vikten av att få känna sig hel och ren, där läppstiftet har flödat, där rullat hår är en självklarhet och där autonomi och självbestämmande alltid står i centrum.

När jag är ledsen:

Jag är en ganska känslig människa. Jag oroar mig för det mesta och bryr mig för mycket om de flesta. Men en sådan dag, då bajset tar över världen, som i dag. Då är det bara att:

Bädda ner sig och läsa Liv Strömquists roliga och samhällskritiska allster.

Läsa min gode vän Mirjas blogg. Hon är en av de mest ärliga och mångbegåvade människa jag vet och det finns få ting som får mig att sitta och fnittra hemma på min kammare på samma vis som hennes vardagsskildringar gör.

Lite pinsamt

Det här med att jag var hemma hos Elvira och gick på toaletten. Det här med att det var slut på papper, så jag råkade torka röven med hennes roomies tidning. Det här med att tidningen var från tiden då hon jobbade som modell i Australien och föreställde roomien posera på omslaget. Det här med att Elvira fick förklara situationen när roomien frågade efter tidningen. Det här med att hon blev typ skärrad och flyttade. Och köpte två flak toapapper som hon dumpade på toaletten innan hon drog.

Om jag har ångest? Nä. Livet går väl vidare antar jag.

Titta på Orpons finurliga bilder och fröjdas över mammamisär, skägg och annat som hör livet till.

Jasså. Det var dags att komma nu?

Vafan! Tänkte jag. Nu, i novemer månads slut, när allt dör och tar slut. Ja då envisas spenaten med att klämma sig upp i den risiga balkonglådan. Spenaten som blommade över innan vi ens hann blinka, den kände då att det var nu som det var dags för den att börja växa.

Jävla spenat, förstår du inte att du är sen? Men välkommen ändå, måste jag väl säga.

Före min tid

Jag är så väldigt mycket i framkant rent tidsmässigt i mitt huvud när det kommer till planer och drömmar. Nu jag jag ju peppat inför advent och julen sedan mitten av sommaren och ju närmare jag kommer just denna tid på året så er jag ju sommaren komma emot mig.

Just sommaren 2012 kommer att bli en väldigt spännande och väldigt viktig sommar i mitt liv och hur mycket jag nu än älskar och göttar mig i julefröjden så ser jag fram emot att det ska bli ett nytt år och att jag på riktigt ska kunna planera sommaren.

Jag längtar efter mitt vackravackra Sundborn, mina grönsaksland, de djupa skogarna och de vackra vidderna. Men nu får jag väl göra det hemska med att leva här och nu vilket betyder att sitta i ett novembergrått Stockholm och dricka kaffe framför teven. För att stå ut så tror jag att jag tar en loppisvända på Hornsgatan och en liten visit på papercut som är min nya favoritbutik, alla tiders.

Måndagsloppis

Nu har jag bara ett endaste arbetspass kvar på sjukhemmet. Det firade jag idag med en loppissväng till Ropsten där jag hittade en gul fin 70-talsplåtlampa till nya köket samt en ask med fina gamla slitna julkulor som ska få en hedersplats i min stora fina julgran. I år blir det första året då jag får ha egen julgran, vilket i sin tur är lite av ett vuxenhetstecken. Skarevasåskareva känner ju jag och därför hoppas jag sannerligen att jag kommer finna en stor och ståtlig gran som kan fylla ut mina snart 3 och en halv meter från golv till tak.

Jultraditioner

Något jag verkligen längtar efter är den dagen då jag har min egen familj och då jag kan bossa totalt över familjens kommande jultraditioner. Då ska jag plocka de bästa russinen ur kakan, och ge resten till grisen.

De bästa russinen i kakan:

- Lambergsläktens eminenta matlagningstradition vid högtider. Där syltas det, lagas leverpastej, bakas och fröjdas så det står härliga till, och aldrig är det stressigt utan istället är det ett väldigt njutningsfyllt stök.

- Midnattsmässan. Jag är lite för morgontrött för att gå på julotta, även om det är drömmen att orka göra. Så när jag är äldre kanske jag kommer göra detta men i dagsläget är det midnattsmässan som är grejen. Ljusen, psalmerna och kyrkorummet är perfekta grejer för att smälta all julmat.

- Riktig julgran tänker jag slå ett slag för i evighetens evighet även om jag kommer få lov att damsuga barr hela dagarna.

- Karl Bertil Jonsson. Måste jag säga mer? Denne arma proletär som räddar julen och får en att känna julens röda värme. Där har vi en riktig tradition att hänga i granen.

-Julkalendern, både på radio och tv.

- Paket under granen.

-Doppet i grytan.

Russinen som går till grisen:

- Kalle anka. I ärlighetens namn tror jag inte att jag någonsin gillat den här traditionen. Jag har enda sedan jag börjat se på tv alltid fått ångest över det mesta som har med det här julaftonsinslaget att göra. Tex: den hemska husvagnsfärden, den ettriga fågeln och Lady och Luffsens dåliga bordsskick.

-Glitter. Jag gillar helt enkelt inte glitter. Varför vet jag inte, men så är det.

Russin jag tänker stoppa i min kaka:

Fanny och Alexander, Julgran i mitten av December, och att jag ska få rätten till att börja planera julen i Augusti.

Igår:

Igår mötte jag upp min käre kusin Charlotta på Centralen, tog henne i armen och traskade ner till Musik och teatermuséets bar för intag av ett glas billigt rödvin innan vi skulle kliva in i Dramatens vidunderliga värld och insupa Lars Noréns genombrottspjäs Natten är dagens mor.

Allt som allt var den en himla trevlig afton med en av de bästa människorna jag känner även om ingen av oss tyckte att teatern alls var så värst genial, mörk och ångestladdad som man förväntar sig av Lars Norén. Det var på något vis som att de i all hast hade försökt få hela verket totalfolkligt, att de horade ut sig till alla medelålders människor som nöjer sig med gestaltandet av hur en försupen far påverkar hela familjen, eller "hur förfärligt det måste vara att vara homosexuell" som två tanter sa till oss efter alltihop när de frågade vad vi tyckte och vi i ärlighetens namn inte tyckte att det var så spektakulärt.

Nej, jag hade önskat mig mera psykadeliska inslag, mer modernism. För ska det vara samtida, så ska det fan vara samtida, svårt, ha en djupare mening och ge mer än fullgubbe och lösa trådar.

Dock kom Dramatenhetsen som en våg över oss och jag ser redan fram emot nästa Dramatenkväll.

Älskade Årsta

Idag är det på pricken två veckor tills vi flyttar permanent till Söderhamn. Allt är ju jätteläskigt på alla sätt och vis och jag känner sorgen i hjärtat av att faktiskt lämna lilla Årsta. Det är så fint med alla neonskyltar, 50-talsbyggnader, tanter med rullatorer och fula hundar, kära par med retrobarnvagnar och de små antikbutikerna.

Älskade Årsta, snart är det inte vi längre.

Havet

I helgen var Söderhamn gråare än någonsin. Det kändes folktomt och helt ärligt väldigt tomt att komma till insikten att det är här jag ska bo om två veckor. Det är tungt det här, med att lämna allt och bara börja om.

Men så åker man på lite loppis och hittar stringhylla, åker till Bollnäs och hänger med sin bästa kompis som precis kommit hem från USA och tagit hem mina barndomsfavoriter i godisväg till mig, tar en tur ut till Stenö och promenerar på sanden och tittar på det novemberkalla havet, och då, ja då känns det inte alls så tungt längre, utan då känns det faktiskt hemskt bra.

No blâs mô.

Nu far vi, bilen är packad med nästan alla våra kläder och pinaler. Nu åker vi alltså hem (?!?!?!?!) till Söderhamn med det första flyttlasset. Om det är jobbigt för mig att bryta upp från allt och börja om helt från början i en ny stad så är det nog ännu mer jobbigt för min fästman att flytta tillbaka till staden han har flyttat ifrån och där han kommer behöva pendla till Stockholm varje vecka ifrån.

Så, för god sambosämja så försöker jag att emellan mina egna psykiska sammanbrott att lätta upp den vemodiga flyttstämmningen på ett ytterst materialistisk vis - med paket.

Tack och Bock.

I helgen ska jag till Söderhamn. Det skulle jag precis den här helgen för ett år sedan också. Då skulle jag dock inte köra ett hav av saker utan jag skulle vara gäst på våra kära vänner Emelie och Eriks bröllop. Det var så himlarns tjusigt på alla sätt och vis med vigseln på Söderhamns fina teater med Emelies brutalt vackra vintagebrudklänning och alla fina dekorationer. Att vi fick hamburgare till middag och att de hade inrett ett helt rum med plyschmöbler, franslampor och annat som faller mig i smaken där det spelades gladjazz och där rödvined flödade mest hela kvällen för mig var inte fy skam det heller.

Här om dagen fick vi hur som haver tackkorten, och jag kände själv tacksamheten över att få varit med om denna förträffligt underbara dag, kväll och natt.

Porslinstanten

Ibland när jag inser att jag är lite för enkelspårig för mitt eget bästa så kommer tanken att jag säkert kommer bli en sådan där ensam tant i ett smutsigt hus fult av katter, eller ännu värre, svanar. Men idag när jag hörde mig själv sitta och prata med mina ljusblåa gefle tekoppar med guldkant sägandes något i stil med att "jag vet att det är jättesorgligt att vi måste flytta från Stockholm men jag lovar er att ni får det så himla mycket bättre och mer plats i den nya lägenheten där ni inte behöver stå här och trängas" och jag förstår nu att jag förmodligen inte ens kommer få känna värmen från 20 katter som jag stuvat in i min stuga utan att jag kommer sitta där i ett hav av porslin och prata med gamla Gustavsbergskoppar.

Jag håller nämligen på att plocka ihop mitt porslin inför den första flyttresan uppåt som går av stapeln på fredag. Detta resulterar att mitt psyke bryts ner mer och mer för varje kopp som jag måste separera ifrån vilket i sin tur leder till att jag måste packa ner allt i omgångar så inte chocken blir för stor på en och samma gång. Om jag nu ska få mig att framstå som den galna kopptanten som jag en dag kommer vara så kan jag väl lika gärna löpa hela linan ut och erkänna att jag är en rabiat porslinsrasist också. När jag har packat ner allt så ser jag att jag faktiskt har sparat ett gäng som står ensamma i kylan och inte får vara med i flyttkartongens varma bädd. Vilka är detta? Jo, det är Fredriks fula koppar. Typiska ungkarlslattekoppar med någon sjuk skinndetalj på, eller hans "cirkuskoppar" i skrikiga färger. Hur jag ska göra med dessa har jag ingen aning, jag vill inte ens prata med dem, men jag förstår att de säkert ska ha samma plats i vårat gemensamma hem som mina spisa ribb-koppar eller som allt fint med guldkant och pastelliga blommor på. Men tills jag förstått det i hjärtat så kommer jag sitta här och stirra på dem och frysa ut dem.

För sådan är jag.

God måndag.

Idag är det Måndag och jag är ledig vilket är helt otroligt skönt. Dock kommer min lediga dag att bestå av att rensarensarensa bland alla pinaler och att till mitt hjärtas värkande förtret packa ner mina bebisar till klänningar, mina fina kappor och mina hattar. Det kommer kännas tomt att bo två veckor utan mina saker, mina kameror, mina koppar och mina plåtburkar.

I helgen packar vi vår gråa bil full med pryttlar och åker med det första lasset flyttgrejer till Söderhamn. Det känns himla konstigt att snart inte bo i Stockholm längre, utan att bo i Söderhamn, att bo i en stad som jag egentligen inte har någon personlig koppling till, att bo i en lägenhet jag aldrig bott i, att inte alls ha några vänner och att börja om med precis allt man kan tänka sig.

Magontet, hej.

Hjorthagen och Tomalonga

Igår var jag återigen i Hjorthagen där jag bland annat fyndade fina partitur som jag ska pynta nya lägenheten med. De var i allra högsta grad jättefin och just den här var ju väldigt spänande för jag lever i dagsläget i total ovishet om vad en nigger fox är.

Kom, kom signade jul.

Jag vet inte vad det är, men jag börjar helt enkelt längta efter julen redan när jag ligger på stranden i Juli. Mitt jul-i-juli-prat gick i år så långt att Fredrik satt upp ett datum då jag ens fick nämna julefröjden. Nu har jag fått prata om Julen i en månad och nu börjar även julhandlandet komma. Som denna fina julgransbelysningsask från Luma och den fina nötknäckarnöten.

Kanske är det musikskolan som skapat detta julmonster. Att man från barnsben börjat sjunga kom, kom signade jul redan i september, så nu när jag är för gammal för estetlinjer, luciatåg och den kommunala musikskolan så blir det så här. Att jag helt enkelt börjar fira och planera julen redan i oktober.

Den första december flyttar vi in i vår nya fina lägenhet och där kan jag lova att det kommer julebakas, julepysslas, julelyssnas, tittas på juliga filmer och inte alls stressas sådär som alla säger att man gör utan jag kommer helt enkelt stå där i lugnan ro och koka fransk nougat och baka mormors havrekex. Icke att förglömma så fyller jag och min fästman även år i december på alla sätt och vis gör julemånaden totalfestlig.

Tyvärr så har jag valt att leva mitt liv med någon som skulle kunna vara den lite mindre gröna motsvarigheten av Grinchen. Så jag kommer med all säkerhet klä gran och gå på luciatåg i världens finaste kyrka helt ensam, men det kvittar. Juljuljuljuljul är kul.

Klänningsfröjden.

Idag kom inte Fredrik hemsläpandes på enbart det sedvanliga som ett alldeles för tungt dragspel utan även denna fina klänning som han hämtat hem åt mig från Myrorna. Det är skrynklig och trasig och för liten med ändå helt och hållet underbar med den fina blå färgen och applikationerna i halsringningen.

En dag kanske jag kan komma på ett användningsområde för den, men tills dess så kommer den med all säkerhet piffa upp vilket rum som helst.

Igår.

Igår var det Tisdag, och jag var helt fruktansvärt ledig, vilket var allt annat än obehagligt. Dagen spenderades med en långloppisresa till Hjorthagen följt av en jazzafton på Debaser.

Jag försöker nämligen musta ur det sista ur Stockholm, och då blir det helt enkelt mycket secondhandbutiksbesök. Problemet är väl bara att mitt loppisflow dött ut och att jag oftast kommer hem tomhänt eller i att jag nödköper saker som jag aldrig förr haft behov av att ha i min ägo, som igår: En nötknäckare, i form av en nöt. Aldrig någonsin har jag blivit så förälskad i en valnöt. Nötnötnöt.

Idag ska jag möjligtvist göra Årsta, och på sin höjd trampa in till söder för att ordna lite julklappar.