onsdagen den 28:e oktober 2009

Bästis



När Gustaf var liten så var han övertygad över att jag var hans mamma. I hans värld så fanns det liksom inget bättre än mig. Vi sov kind mot kind, kliade varandra, han tyckte inte om så många andra människor, han var som en liten blindtarm som alltid följde med mig.
Nu har Gullan blivit en äldre herre som kommit över sin mamma lite. Men det finns trots detta stunder så han kommer trampandes och ger mig lite kärlek. Något som uppskattas.
Som jag älskar min lille Gustaf. Om det inte vore så sorgligt att katter inte lever sådär värst många år så hade jag lätt kunnat tänka mig att vara en sådan där ensam kattkvinna som bor i en stuga i skogen och hatar alla men älskar sin katt.
Men faktumet kvarstår, Gullefulen kommer inte leva mer en högst tio år till. Så tills dess kommer jag suga det göttigaste ur att vara en ensam kattkvinna.

3 kommentarer:

E L I N sa...

Naaaaw! :)

moochiecoochie sa...

åååååh! Han är så fin så jag vill äta upp honom! Jag är verkligen avis!

Kristin sa...

Åh, underbart. Jag vill också ha en katt, men jag bor på 21 kvm mitt i stan - det vore djurplågeri.